Onsdag 10 februari 2010

Ibland kan man ta fel. Det är mänskligt att ta lite fel ibland. Det gör de flesta. Även poliser! Jag minns alla historier jag hört om Lasse-Maja, för han fångades in, och lyckades också rymma, inte långt därifrån jag bor. För er som inte vet historien om Lasse-Maja, så var han en skurk som klädde sig i kvinnokläder. Han utgav sig för att vara kvinna då han stöldturnerade runt i landet.

Jag har hört, ett flertal gånger, att mode och s.k. “flugor”, kommer sent till vårt grannland, Finland. Att t.ex. “hockeyfrilla” och spräckliga bermudashorts är populärt där just nu… För första gången alltså. Jag vet inte hur det ligger till med den saken egentligen, men en sak vet jag i alla fall, och det är att det nu har kommit en Lasse-Maja-trend till grannlandet i öster… och det 165 år efter att Lasse-Maja själv har dött. Ibland vet man inte riktigt vad man skall tro. Fast det är rätt tänkt kanske; man skall inte bara hoppa på alla trender som blåser förbi. Så här hände det sig nämligen…

På en Finländsk bank, Andelsbanken, i Vaajakoski, klev i förrgår en kvinna in. Hon var klädd i en grön yllemössa, mörka solglasögon och en lång kappa. Just ja, hon var dessutom beväpnad med ett armborst!!! Hon rånade banken och försvann därefter, hittills spårlöst. Ett 40-tal poliser slog en ring runt byhålan och letade igenom vindar och källare osv, fast utan resultat.

Inne i bankens lokaler finns mikrofoner kopplade till övervakningskamerorna och polisen har nu gjort sin första analys av inspelningarna, och de är helt säkra på sin sak, att det inte alls är någon kvinna, utan en utklädd man. Efter flera timmars eftersökning avbröt polisen aktionen. Varken någon misstänkt kvinna eller man fanns att uppbringa. De 50 000 kronor som banken blev av med, har inte heller hittats. Att döma av bilden, här nedan, borde en del av pengarna gå till smink.

 

 

Fast det är ju klart. Ett armborst talar ett mycket tydligare språk, än om han/hon hade trippat in, i högklackat, och bara drämt sminkväskan i disken. Bättre att köra med säkra kort i ett sådant läge. Men förr eller senare kommer denna hermafrodit åka fast, och om det då slutar i gråt och tandagnissel hoppas jag att snubben varit klok nog att investera i vattenfast smink. Smetigt och nergråtet mascara är inte snyggt, och det gör sig säkert inte bra på “mug shots”!

På tal om smetiga saker… har du hört talas om någonting som heter Trombin? Det hade inte jag heller. Det är (håll i hatten nu) ett köttklister! Och hur äckligt låter inte det nu då? Det är på väg att godkännas inom EU, och det används, precis som namnet antyder, för att klistra ihop köttbitar. På så sätt kan man “montera” ihop större köttbitar. Tydligen blir resultatet så svårt att skilja från riktiga köttbitar, att man kan ta fel, trots att “klistrat” kött naturligtvis borde vara en mycket sämre produkt, än vanligt kött. Och det kan ju bli attans så jävla pinsamt om man sitter och läser menyn och tar fel på Limkött och Lammkött. Sådan kunskapsbrist imponerar heller inte på damerna. Fast det är klart, att om man känner sig kluven… Köttlim! (Schysst reklamdänga va?)

En sak som förenar alla våra mataffärer är att de alla vill ha dina pengar, men trots detta profitblinda affärsidkande så verkar de alla slå ifrån sig, och vill inte saluföra detta s.k. köttlim! Man har ju hört talas om klistrig ost, men ihopklistrade köttbitar? Kanske vi alla har ätit det här äckliga, fast utan att vara medveten om det bara? Vem vet?

Svenska kött- och charkföretag har ännu inte visat något intresse för att börja använda Trombin. Johanna Stiernstedt är kvalitetschef för ICA Sverige AB. ICA är mycket tveksamma till att börja sälja så kallat klistrat kött i framtiden.

– Som det ser ut i dagsläget är detta inget för oss. Det handlar om ett ämne som ännu ej är godkänt att använda i produkterna, och så vitt vi vet finns det inte i Sverige överhuvudtaget. Om det blir tillåtet blir det i första hand en konsumentfråga. Vill man ha de här tillsatserna i livsmedlet och är det något som branschen behöver… Nej, det är inte aktuellt i dagsläget för Ica. Det vill jag poängtera.

Vi-butikerna säger sig ännu inte ha hunnit pratat om frågan inom företaget. “ – Jag vet inte om detta är något vi kan tänka oss att ta in. Vi har inte ens diskuterat detta och har inget ställningstagande alls i frågan nu. Först vill jag prata med min köttansvarige, sedan får vi se”, säger Eva Hultman, chef för inköp och försäljning på Vi-butikerna. (Köttansvarige? Cool titel!)

Jag brukar ibland skoja och säga att “Jag hittade lite trasig mat, så jag lagade den” (om att laga mat alltså). Nu är det ju lite läskigt att läsa om hur långt i framkant jag egentligen legat i min branschterminologi, för det där med att LAGA mat är ju tydligen en realitet, fast jag inte vetat om det bara. Ibland känner jag mig som en riktig visionär. Kanske jag brukar ha rätt om andra saker också, även då utan att veta om det alltså? Skruvmejslar för vänsterhänta kanske?

Hur mycket är din mobiltelefon värd…? För dig alltså? Jag såg nämligen en blänkare om att en person avlidit på en T-banecentral i Stockholm, efter att ha tappat sin mobiltelefon ner på spåret, och sedan hoppat ner efter den. Mannen lyckades sedan inte ta sig upp igen, och det anländande tunnelbanetåget hann heller inte stanna i tid. Polisen hörde en massa vittnen innan de kom fram till slutsatsen att det rörde sig om en ren olyckshändelse. Enligt de första vittnesmålen skulle mannen nämligen ha blivit knuffad, men polisen kunde alltså inte finna någon substans i dessa påståenden.

Min mobiltelefon är värd massor, för mig alltså… men ingenting, INGENTING, skulle kunna få mig att hoppa ner på ett tunnelbanespår för att fiska upp den, för inga pengar i världen är värda att förlora livet över, och inget köttlim är heller effektivt nog att reparera kroppen med, ifall man nu skulle undslippa upplevelsen med livet, något så när, i behåll. Så om du tappar nallefonen, så som det beskrivs här ovan, låt den ligga kvar och be personal om hjälp. Det är exakt som med vintertrafiken:  “Det gör inget om det drar ut på tiden, för det är bättre att komma fram sent, än att komma fram död.”

I dag är det onsdag, och i dag har jag ledig dag från mitt arbetsjobb. Så skönt! Som det verkar så kommer det att vara fint väder, och solen kommer förmodligen att stå som spön i backen. Kanske jag tar min kamera och besöker yttervärlden. Den som har lever får se.

Var rädd om dig och må Dina fienders skägg växa inåt.

 

/Stefan

 

.

Tisdag 9 februari 2010

I går kväll hände någonting som jag knappt ens kommer ihåg när det hände sist. I vår lilla kommun har en stor vattenläcka orsakat en ordentlig vattenbrist. Jag märkte det själv redan då jag kom hem från jobbet, strax efter 16.00. Vattentrycket var liksom kasst, men jag tänkte inte på det så mycket. Jag var på väg till en kompis för lite fika. När jag kom hem därifrån så skulle jag hälla upp lite vatten i ett glas. Då märkte jag ordentligt att det var något besynnerligt med vattentrycket. Jag ringde därför till Securitas för att anmäla detta, så som man ska göra. Tjejen som svarade suckade och sade att hon såg från vilken kommun jag ringde, och att hon redan visste att det inte fanns något vatten här… för typ alla i kommunen hade redan ringt till Securitas under kvällen. I lokalblaskans nätupplaga stod det att det inte finns något vatten just nu, men jag lyckades i alla fall fylla ett gäng flaskor med vatten, som jag sedan ställde in i kylen. Jag har säkert tio liter i alla fall. Om det inte skulle räcka till mitt kaffebehov så får jag väl smälta snö, i värsta fall alltså. Det märkligaste var att jag hade bra vattentryck igen, då jag fyllde alla flaskor. Nåja, det är kanske “sista rycket” innan det ger sig helt. Jag har förresten fyllt en hink med vatten också, ifall det skulle bli läge att pinka eller någonting i den stilen. Vi får se hur det hela kommer att utveckla sig.

Vad händer annars på min breda horisont då? Tja, Facebook jävlas med sina användare, big time. Så fort jag hinner vänja mig vid gränssnittet så nog fan ändrar de på det hela. Nu har de tydligen något slags jubileum… om det var 6-års-jubileum eller vad det nu var. De firar i alla fall med ett nytt GUI (Graphic User Interface), alltså slutanvändarens grafiska skal, det du ser på skärmen. Det har slagit ner som en bomb i FB’s-communities. Jag har hittills inte hört att någon gillar omändringen, och jag ogillar den skarpt, jag också. Fan ingenting sitter där det borde längre, och funktionerna är urballade. Meddelanden försvinner, sidan vägrar uppdatera sig och en massa annat jävla skit. Jag fattar inte varför man väljer att ändra så fundamentalt på något som redan fungerar illa nog? Vad tänkte de??

Jag har tyckt, en längre tid, att de små ändringarna, som föregick den här stora ändringen, varit fullt tillräckliga för att få mig att fundera över att avregistrera mitt FB-konto, och just nu är det närmare än någonsin. Kan det verkligen vara vettigt att de drar så mycket ogillande över sig? Om det kommer en ny community, med liknande features, fast med ett vettigare utseende än FB, så hakar jag på direkt.

Det finns många saker som är märkliga i den här existensen, i detta livet. Tänk dig då att du får reda på att du bytt existens, fast utan du visste om det alltså. Jag har läst flera gånger om folk som plötsligt avlidit, utan att de själva visste om det alltså. Det hände sig på skatteverket, att en handläggare skulle registrera en person som avliden, men när han tryckte på enterknappen så hade han glömt en viktig sak; dubbelkollen! Av misstag råkade han vända på ett par siffror i den avlidnes personnummer, och vips… plötsligt var det fel person som rapporterats död i registren.

Ryktena att Ingrid Ståhl, 79, avlidit, var betydligt överdrivna, minst sagt. Hon säger själv att hon visserligen känner sig lite skröplig ibland, men inte till den milda grad att hon avlidit av det; inte än i alla fall. När hon “dog” satt hon egentligen hemma med sin make, Jarl, 84, i deras hem i Malmö. Föga anade de vad som just hände. De blev varse om det hela då de mottog brev från Svenska Spel och ICA, som uppmanade Jarl att sända in sin döda hustrus Spelkort och ICA-kort. Ungefär vid den tiden började Ingrid Ståhle att få hem en del brev, adresserade till hennes “dödsbo”.

Makarna fick hjälp av en god vän att kontakta myndigheterna. Till sist lyckades det hela rättas till, men paret har tagit mycket illa vid sig. Dels har ju Ingrid varit “död” en tid, och så var ju Jarl “änkling” under samma period. Justitiekanslern har beslutat att Skatteverket ska betala ut 25 000 kronor till Ingrid och 15 000 kronor till Jarl som ersättning för misstaget. Det i alla fall lite plåster på såren. “ – Vi har kompenserats en del, det har vi, och ska försöka att leva vidare nu”, säger Ingrid.

Men det är ju inte bara myndigheter som ibland kan röra till begreppen. Fredrik Dahlqvist, 31, arbetade på en hamburgerrestaurang av märket MAX. Han var arbetsledare och brukade arbeta en hel del. En dag, strax innan han skulle gå hem efter sitt arbetspass, frågade en kollega ifall han hade skadat handen? Han tittade och såg att handen var lite svullen, och blå; som ett blåmärke. Han gick in i ett badrum och kollade resten av armen. Han var svullen och blå, men hade inte ont.  Han sade till sin chef att han skulle åka till akuten, men där blev han avfärdad och hemskickad. De kallade det för “överansträngning”; de undersökte inte ens. Blodpropp var uteslutet!

Fredrik tog det lugnt ett par dagar, men det började göra ont i armen. Hans pappas hustru arbetade i hemtjänsten, och hade sett det mesta. Hon kastade en blick på hans arm, sade “blodpropp” och åkte iväg med Fredrik till lasarettet igen. Där var läkarna fortfarande tveksamma till att Fredriks tillstånd verkligen berodde på en blodpropp. “ – Min pappas hustru sa till dem att "det här är en blodpropp och jag vill att ni undersöker honom för vi har nyss haft en i släkten som haft det så jag vet hur det ser ut". Det fick läkaren att vilja konsultera ännu en läkare, så till slut stod det fyra läkare och tittade på min arm, suckar Fredrik.

Till slut gick de med på att skicka Fredrik till röntgen och efter en helkroppsröntgen upptäckte man att det fanns någonting i Fredriks arm. I armen fanns en blodpropp som vandrade rakt mot lungorna. “ – Jag blev hemskickad utan åtgärd men fick komma tillbaks dagen efter för att få medicin och information om vad som skulle hända framöver”, säger Fredrik. Men när de frågade varför de inte kunde se att det var blodpropp tidigare möttes de bara av svaret att "han var för ung för att ha blodpropp".

“ – Ingen av läkarna kunde förklara varför jag fått blodpropp, jag var inte i någon riskgrupp och de undersökte aldrig vad det berodde på”, säger Fredrik som blev återställd efter sex månaders medicinering och åtskilliga blodprov.

Har det här förändrat din syn på sjukvården?

“ – Jag har definitivt blivit tuffare i mötet med sjukvården och jag kan ibland fundera på varför jag bara accepterade läkarens utlåtande att det var överansträngning. Men man litar ju instinktivt på läkare och jag tycker att man måste kunna det”, säger Fredrik.

“ – När vi söker sjukvård för vår 16 månader gamla dotter ställer jag alltid massor med frågor för att vara hundra på att de verkligen gör allt de kan, så tyvärr har jag tappat en del förtroende för sjukvåden.”

Hela den här historien är fruktansvärd, men ingalunda konstig eller avvikande. Jag hade en flickvän, som en gång fick en blodpropp i ena benet. Hon var inte så gammal, kanske just under tjugo år bara. Hon berättade för läkaren hur det kändes i benet, och att hon tyckte att smärtan flyttade på sig. Hon sade själv att hon var orolig över propp, och att hon var ganska nojig över det hela. Läkaren försäkrade henne om att allt var okay;  blodpropp i hennes ålder var otänkbart nämligen. Några timmar senare höll hon på att avlida, då proppen, den som inte fanns alltså, lossnade, började vandra och fastnade i ena lungan. Det var bara hastighet, Guds försyn och ett par skickliga kirurger som lyckades rädda livet på henne.

Det som är så läskigt i detta är att läkarna ofta tycker att patienterna bara gnäller, och vid 20-årsåldern ska de fan inte komma och försöka “veta mer” än läkarna! Det finns bara en väg att gå här, gott folk! Stå på dig, Skrik, och lev fan!!! Och gör det ordentligt!!! Om du tror att något är fel, då är det din sak att informera läkaren om detta. Sedan är det också upp till dig att se till att de lyfter på sina arslen och börjar arbeta för sin, jävligt höga, lön!

 

Nähepp, gott folk. Nu har jag fått ogga av mig litegrann, bl.a. över det faktum att vattnet inte fungerar som det ska. Jag hoppas, och önskar, att du, kära läsare, skall få en perfekt dag! Må dina fienders skägg växa inåt.

 

/Stefan

 

.

Måndag 8 februari 2010

Matadoren Jairo Miguel, 16, dödade sex tjurar på en enda eftermiddag. Jätteduktigt enligt vissa. Manligt och starkt, enligt honom själv. Han säger att tjurmördandet får honom att känna sig stark. Personligen tycker jag att det borde få honom att känna sig som en mördare, bara. För några år sedan avrättade man tusen narkotikadömda kriminella personer, offentligt, på en fotbollsarena i Kina. Att mörda sex stycken tjurar på en och samma eftermiddag, så som den modiga Jairo Miguel gjorde, gör honom inte ett jävla dugg bättre än de personer som avrättade de dödsdömda fångarna i Kina; för tjurarna är precis lika dödsdömda. Det är dock bra att det skrivs om detta, gärna så mycket som möjligt. På så sätt kanske detta tjurmördande, en dag kan upphöra. Det här är inte något som handlar om mod. Det här handlar om män som får stånd och blir upphetsade av att mörda försvarslösa djur, för det är inget snack om att tjuren skulle kunna försvara sig. Hur tjuren än beter sig, hur den än försvarar sig, hur många personer den än skulle kunna avvärja, så kommer den ändå att dö! Det här är ingenting annat än rent jävla djurplågeri, och det skulle dömas ut av hela världen! Faktum är att tjurarna skulle besparas en jävla massa lidande om man istället sköt ihjäl dem med maskingevär, eller tjudrade dem på en äng och kastade handgranater på dem!

I Finland händer det andra typer av skandaler. Jag blir alltid så jävla illa berörd när jag läser om flickor som blivit våldtagna. Särskilt om de blivit våldtagna av personer som dessutom utnyttjat sin ställning. Det var en 16-årig flicka som stötte ihop med en 51-årig polis. Detta hände sig i Centrala Helsingfors, och flickan bad polisen om hjälp eftersom att hennes mobiltelefon hade slutat fungera, och hon var oroligt för att hennes föräldrar inte visste vart hon befann sig.

Polismannen fick henne att följa med honom, och varför inte? Hon var en ung orolig flicka och han var en äldre polisman som var förtroendeingivande. Två timmar senare hade han våldtagit henne i sin lägenhet. Han tog sedan flickans mobiltelefon och kopplade den till sin dator; sedan förde han över vissa av flickans bilder till sin dator. Bilderna påträffades i datorn vid husrannsakan.

Tja, vad tror ni att han fick för straff då? Tror ni ens längre att någon person får straff i förhållande till utförd gärning? Nej, inte gör jag det i alla fall. Mannen skall betala 150 000 kronor i skadestånd till flickan och han är av med sitt arbete som polis. Utöver detta är han villkorligt dömd i två år. Är detta verkligen ett straff? Inte i mina ögon i alla fall. Kanske jag är blodtörstig bara… men jag tycker fortfarande så som jag skrivit ett flertal gånger tidigare… HANG HIM HIGH!

Om det är skandaler man gillar så behöver man inte söka dem utomlands. De finns här hemma, och de kan vara lika uppseendeväckande som utländska. Det var en kvinna, GunnBritt Wärme, som kom in till akuten på Torsbys lasarett i Värmland. Hon var i dåligt skick och hon kräktes blod. Efter en akutröntgen fick hon, efter ett par dagar, besked av läkaren, som berättade att röntgen avslöjat att hon hade en stor tumör i magen, att hon var döende, och att hon hade ungefär en vecka kvar i livet, kortare tid om hon fortsatte att kräkas blod. Han menade att de inte bara kunde fortsätta att ge henne blod i den omfattningen hon behövde.

Två dagar senare kom nästa chock. En annan röntgenläkare hade blivit inkopplad och gjort en helt annan tolkning av bilderna. Han meddelade GunnBritt att hon led av blödande magsår. Hon flyttades till Karlstads sjukhus och där blev hon akut opererad. Nu håller hon sakta på att återhämta sig. Hon kan vara lite virrig och osammanhängande ibland, men läkarna har sagt att detta beror på det svåra trauma hon tvingades leva igenom när hon fick det första beskedet, det om att hon var döende i cancer.

GunnBritt skall snart flyttas tillbaka till sjukhuset i Torsby, och hon väntar fortfarande på en ursäkt över det inträffade. Hon menar att hon har full förståelse över att läkare kan se fel på röntgenbilder, men är samtidigt mycket kritisk till att läkare kan ge sådana besked, utan att först göra extra undersökningar och dubbelkoll.

GunnBritt säger själv att hon är för trött för att själv göra en anmälan till ansvarsnämnden, men hoppas att Torsbys sjukhus själva lämnar in en Lex Maria-anmälan.

Ja, vad ska man säga egentligen? Det kan inte vara lätt att få ett besked om att man är döende, för att två dagar senare bli upplyst om att förlåt… men det var visst fel!!? Klart att läkare är mänskliga, men det betyder inte att sådana här händelser blir mer okay för det. Jag antar att en sådan här händelse kan hänga kvar och skapa ett rejält trauma för stackars GunnBritt. Jag undrar hur läkaren skulle må ifall det var möjligt överta dessa trauman från GunnBritt?

Det förekommer mindre skandaler också. Trots att de ibland kan vara små, så kan de likafan vara nog så besvärande; i alla fall för dem som drabbats. Det skrivs om en 16-årig kille i England. Han hade lite dåligt omdöme rörande Facebook och sina knappa kunskaper om hurvida vissa meddelanden kan spridas mycket snabbt. Hans föräldrar var bortresta och killen, Aneesh Shukla, skrev till några kompisar, på Facebook, att han hade tänkte ha fest. Snart vällde hundratals ungdomar in till den exklusiva villan i Kingston-upon-Thames i sydvästra London. De gjorde så som man kan förmoda att hundratals ungdomar skulle göra ifall de var berusade och inga föräldrar fanns i närheten. De pissade ner kåken, slog sönder fönsterrutor, repade bilarna, och förstörde typ det mesta som kom i deras väg.

Grannarna hade uppmärksammat det hela och tillkallat polis. Det krävdes två ambulanser och sex polispatruller för att lugna ner festen och avbryta den. En av grannarna sade att det var så mycket glassplitter att man inte kunde se gräsmattan utanför huset, där ungdomar sprang omkring och kräktes och kastade saker vilt omkring sig.

Detta får mig osökt att tänka på en gammal polare, det var många år sedan nu, som hade en fest hemma i sina föräldrars villa. Föräldrarna var bortresta, så det var alltså föräldrafritt. Festen var både välbesökt och livad, men mycket trevlig. Alla hade roligt, inklusive hon som arrangerat partyt. Tyvärr sade hon till alla att hon ämnade ha ett likadant party den påföljande helgen. Hon sade också till alla att de skulle ta med sig alla de kände!!!

Resultatet av den festen kan nästan jämföras med festen i England; för det blev ett sjujävla hålligång, och den festen blev också mycket välbesökt… av både gäster, objudna och bjudna, och så av olika vaktbolag och så en massa poliser förstås. Tänk hur det kan bli… trots att Internet inte ens var uppfunnet på den tiden!

Nu är det dags att ta itu med början av den här veckan. Det är måndag, det är kallt och vintern kämpar på för att sabba mitt humör… för hela den här vintern handlar väl om mig och mitt antivinter-humör??? Eller?? Nejdå, men allvarligt. Kör som folk och överskatta inte din förmåga att framföra fordon på halt underlag! Och ja, en sak till… Må dina fienders skägg växa inåt!

 

/Stefan

 

.

Lördag 6 februari 2010

Man kan sannerligen undra exakt när folk känner ånger; om det är när de vet att de gjort någonting dumt… eller när alla andra också vet om det? Jag läste en så jävla korkad pryl i tidningen. I en artikel kallas en dömd förövare för “Fotbollsspelaren”, och så hans kumpan, som fått sitt tidningsnamn enligt lite mer traditionell kutym, kallas för “23-åringen”! Nåja, den här Fotbollsspelaren har tillsammans med 23-åringen, brutit sig in i ett hus i Västervik. Där inne fängslade de en man och mannens tonåriga son, samt låste in dem i en garderob, allt under pistolhot. Sedan sökte de igenom huset innan de drog därifrån; oklart om de fick med sig någonting från huset.

Mannen och sonen lyckades befria sig och sedan kontaktade de polisen. Efter några timmar lyckades polisen ta fast förövarna. Nu står de anklagade för grovt rån samt olaga frihetsberövande. De vill dock få anklagelsegraden sänkt från “grovt rån”, till “rån”, för fotbollskillens advokat meddelar att han mår så dåligt och känner en sådan ånger inför det han gjort. Jasså, det är så jävla dags för det nu?? Det verkar löjligt enkelt att “må dåligt” när man väl har torskat för polisen och kommer att bli åtalad för brott som ger fleråriga fängelsestraff. Jag undrar om de hade mått lika dåligt, ifall de inte hade åkt fast? Minimistraffet för åtalet ligger på fyra år. Om de hade angivit sig själva så hade man kanske kunnat misstänka att de kände sig dumma… Men att bli så där ångerfull när man redan sitter med handen i kakburken?? Nja, det ser onekligen ut som en solklar “filmning”, och det brukar ju fotbollskillar vara bra på!

 

 

Carl och Dawn Finn var på återbesök på sjukhuset Queens Medical Centre i Nottingham, tillsammans med sin cancersjuka dotter, Liberty, och de fick bevittna ett sant mirakel. Dottern hade diagnosticerats, redan som spädbarn, ha en godartad tumör. Det började när hon fick problem med ostyrsliga ögon, som ibland vände sig bakåt. Först trodde man att det rörde sig om en annan sjukdom, men efter tester kunde man alltså sluta sig till att hon hade en godartad tumör, som växte bakom ögonen. Den tryckte mot synnerven och den gjorde att Liberty förlorade synen. Tumören var så stor, och den satt på ett så dumt ställe, att operation var uteslutet. Cellgifter var det enda alternativet.

Liberty fick vara med och prova en experimentbehandling i cirka ett och ett halvt år. Man lyckades krympa tumören till ungefär hälften, men sedan gav man helt enkelt upp därför att Liberty’s späda kropp inte kunde klara mer cellgifter. De fick acceptera att naturen skulle komma att ha sin gilla gång, och de återvände till sjukhuset, regelbundet, bara för olika kontroller.

Vid återbesöket trodde de att de skulle få besked om att tumören antingen växt, eller var oförändrad i storlek; men inget av detta hände. De fick nämligen, med egna ögon, se röntgenbilderna på dotterns hjärna. Förstummade insåg de att det inte fanns något kvar av tumören, som tidigare klamrat sig fast runt synnerven. Antingen har cellgifterna plötsligt fungerat med supereffektivitet, eller så har Liberty’s kropp själv bjudit tumören på en kick ass-behandling. Vilket det nu är, så är det egentligen inte viktigt.

Professor Richard Grundy på Queens Medical Centre håller med om att flickan haft enorm tur eftersom cellgift inte alltid ger så bra effekt på den här typen av tumörer och det är svårt att få tillbaka förlorad synförmåga. “ – Om det sedan är cellgiftsbehandlingen som varit framgångsrik eller om det är Libertys kropp som tagit hand om tumören på egen hand är inte så viktigt i det här fallet”, säger han till den brittiska nättidningen och påpekar att flickan svarat extremt bra på behandlingen. Liberty Rose har inte bara blivit av med tumören. Hon ser nu så bra att hon kan glädjas åt tvillingsystern Destiny Mai, brodern Alex, 15, systern Gemma Louise, 17 och föräldrarnas lyckliga leenden.

 

 

146 000 kronor och 2 x 2 år! Så lite var Therese Johansson Rojo’s liv värt. Hovrätten fastställer därmed tingsrättens dom. Som jag ser det så luktar det här rättsskandal. Okay, att både offer och förövare varit i ringa ålder, men jag tycker inte att detta skall kunna verka förmildrande. Turerna mellan förövaren och anstiftaren (förövarens flickvän) har verkat vara både många och skruvade. Det handlar om att pojkvännen verkat intresserad av en annan flicka, nämligen offret, och att pojkvännens helskruvade flickvän, anstiftaren, helt enkelt krävt att pojken skulle bevisa vem han älskade. För att pojken skulle kunna bevisa sin kärlek till flickvännen så har hon krävt att han skulle döda flickan, alltså offret. Kravet var också att han skulle döda henne före skolbalen, då flickvännen inte ville att hon skulle få gå på den.

Det här fallet har debatterats i olika media och det har både stötts och blötts. Nu vet vi alltså att en oskyldig 15-årig flickas liv inte är värt speciellt mycket. Hovrättens dom blev ett bakslag för kammaråklagare Jakob Holmberg, som hade yrkat på maxstraffet. “ – Hovrätten anser att omständigheterna inte är så allvarliga att ett livstidsstraff skulle vara aktuellt, men enligt mig finns det omständigheter som gör gärningen särskilt försvårande, men de har inte haft någon betydelse i hovrättens dom”, säger han.

 

 

Lagar styr och lagar ställer. Så är det. Kruxet är bara att olika personer tolkar lagarna på olika sätt. En kille i England, Robert Fidler, har hamnat på kant mot myndigheterna om just det där med hur en viss lag skall tolkas. Han hade nämligen alltid drömt om att få bo i ett slott. Längtan blev honom övermäktig en dag, och han började helt enkelt bygga sig ett slott. Det finns en lag i England som säger att om en byggnad är äldre än fyra år, och ingen protesterat mot den, så får den stå kvar. Detta handlar om byggnader som uppförts utan bygglov alltså. Därför gömde han, och hans familj, slottet bakom stora höbalar och stora presenningar. De flyttade in i huset då det var klart och har sedan alltså bott där i fyra år efter det.

 

 

Då fyra långa år hade passerat så firade de jättelika triumfer och rev bort alla höbalar och presenningar. De visade stolt upp sitt underbara sagoslott. Kommunen tolkade dock dessa lagar annorlunda, och menade att bygget inte var färdigt förrän den dag då alla höbalar flyttats. Sedan beordrade de honom att riva bygget, eftersom att byggnaden, enligt dem, alltså är olaglig. Fidler överklagade, men det blev nej även i nästa instans, men samma motivering. Han gick då vidare till en appellationsdomstol. Den domen kom i förrgår; huset måste rivas. Vilken taktik Fidler ska ta till nu är oklart. “ – Det här huset kommer aldrig att rivas. Jag kommer att göra allt som står i min makt för att behålla det”, säger han till Daily Mail.

Nähäpp kära du, nu är det dags att mysa lördag. Hoppas att din dag också blir helt jävla fantastisk. Var rädd om dig, kör försiktigt och akta dig för lågt flygande lårbensbrott. Må dina fienders skägg växa inåt.

 

/Stefan

 

.

Fredag 5 februari 2010

Vad ska Internet vara bra för? Det är en fråga jag hört ganska många gånger, dock inte lika ofta på senare år. Men den kommer ibland till liv igen, och oftast genom lite äldre personer, som faktiskt klarar sig riktigt bra utan både Facebook och Internetbankers digitala frälsning. Det händer ibland att min dator krånglar och ställer till med bekymmer för mig; jag, arma beroende internetslav. Senast detta hände var förra veckan, då min internetkoppling krånglade, och tvingade mig att ringa till Tele2 för att skälla på dem; jag ringde flera gånger. Nåja, det hela visade sig vara mer lokalt än jag trodde. Det var mitt eget nätverkskort som krånglade.

När datorn väl fungerade som förväntat igen, så upptäckte jag att jag hade klarat mig utan den i några dagar, utan att vare sig sova illa eller drabbas av andra avtändningseffekter. Det är vid de tillfällena som jag ställer mig frågan ibland. Vad är Internet egentligen bra för?

Lite då och då kommer det faktiskt ett svar på den frågan. Senast i går, läste jag om en bra sak med internet. Det var en person, en man, i Tyskland som hade tagit sig ganska långt ut på en is, i syfte att fotografera den spektakulära solnedgången. Vad han inte tänkte på var att det blev mörkt väldigt snabbt, efter att solen gått ner. Snart hade hela världen försvunnit runt honom, och han vågade inte försöka hitta tillbaka till stranden, i rädsla för att gå vilse och hamna ännu värre till. Han tog då sitt blixtaggregat och började skjuta av blixtar, i ungefär den riktning han trodde att land befann sig. Han hoppade att någon skulle uppmärksamma honom. Och det var faktiskt någon som såg honom, eller hans blixtar i alla fall.

Ett par tre hundra mil därifrån satt en kvinna vid sin dator. Hon hade loggat in på en internetsajt som hade en webbkamera riktad mot en strand. Hon ville också se den fantastiska solnedgången. Fantastiskt nog var det samma strand där den vilsna mannen hade begett sig långt ut på isen. När mörkret fallit hade hon fortfarande webbkameran i sändning på sin datorskärm. Då såg hon hans blixtar mitt i allt det svarta. Hon förstod att det var någonting som inte stod rätt till, så hon kontaktade polisen och berättade vad hon såg på sin skärm. Polisen skickade en patrull som från stranden kunde blinka med sina billjus, och på så sätt guida mannen tillbaka till stranden. De förmanade mannen om att han skulle vara mer försiktig nästa gång. Det var mörkt och det var mycket kallt, och mannen hade lätt kunnat frysa ihjäl där ute på isen, om denna kvinna inte sett hans blixtar, och reagerat på dem.

Där är alltså ett av alla svar på frågan om vad Internet egentligen ska vara bra för. Om du har några egna svar på frågan så får du gärna skicka dem till mig. Jag kommer då att publicera dem i bloggen, och i så fall, naturligtvis, i ditt eget namn, eller ett namn du väljer själv.

En sak som alltid får mig att le är när jag läser, eller hör talas, om korkade kriminella. Den här gången handlade det om en kvinna i USA. Hon klev in på en bank och knallade lugnt fram till kassan. Hon lämnade över en plastbag och drog sedan upp en silverfärgad pistol. Hon uppmanade kassörskan att fylla bagen med pengar, vilket hon också gjorde. Kvinnan tog sedan bagen och promenerade ut ur banken igen. Vad hon dock inte visste var två saker. Dels visste hon inte att bagen också innehöll en röd färgpatron. Det andra hon inte visste var att hon filmades av en övervakningskamera… eller egentligen fler. Det fångades på bild när färgpatronen plötsligt exploderade och att kvinnan formligen försvann i ett rött moln. Pengarna blev naturligtvis obrukbara på en gång, men ändå ser man att kvinnan fortsatte att halvspringa med väskan tätt trycket mot kroppen; fortfarande insvept i ett rött moln. Vad hon än hade tänkt sig att ha pengarna till så kan hon garanterat inte handla för dem i alla fall, för den där röda färgen går nämligen inte att få bort igen. Pengarna är helt obrukbara. Färgen fastnar också mycket bra på hud, så polisen letar nu efter en “röd kvinna”, och det är inte Gudrun Schyman.

Jag såg förresten en rolig nyhetspryl. Det handlade om Australiensk TV. En sak som blivit populärt är att ha nyhetsreportrar i bild med livebakgrund, och i detta fall ett bankkontor. Många i bankkontorslandskapet, bakom reportern, satt placerade så att deras datorskärm var vända mot kameran, och reportern som stod i förgrunden och nyhetsrapporterade. Själv såg reportern inte vad som hände i bakgrunden, och det var väl lika så skönt för honom, där han alltså stod i direktsändning. Bakom honom hände det saker på en av datorskärmarna, och det visade sig snabbt att en person satt och tittade på nakenbilder på flickor. Det hela gick alltså ut i direktsändning och någon person, på banken, måste ha sett vad den där skärmen visade för bilder. Den personen stannade vid den flicktittande bankkillen och sade förmodligen någonting till honom, för plötsligt försvann nakenbilderna, och flickfluktaren själv vände sig om, med tydlig ångest i blicken, och tittade rakt in i livekameran. Han såg jäkligt fåraktig ut, där han alltså satt med hela överkroppen i kakburken… eller var det kanske underkroppen? Banken, i fråga, har nu gått ute med ett massmail till samtliga deras anställda, i alla länder, och påminner om deras internetpolicy. Ajsan bajsan alltså. Så får man inte göra på jobbet!

En liknande sak inträffade tydligen i Sverige för två och ett halvt år sedan, då man vid en nyhetssändning från Rapport, eller vilket program det nu var, såg ett liknande nyhetsredaktionsrum i bakgrunden, och en av alla bildskärmar plötsligt visade porrfilm. Jag kommer inte ihåg om det blev något liv om den händelsen. Händelserna på banken i Australien har i alla fall blivit ett populärt klipp som finns att skåda på Youtube.

Det finns så många olika exempel på hur Internet kan vara både skadligt och nyttigt. Som jag skrev här ovan, om du har egna bra exempel på vad Internet ska vara bra till, skriv gärna och berätta, för ibland tvekar jag faktiskt själv över den egentliga nyttan. Att bara kunna ta kontakt med varandra, ser jag inte som något revolutionerande i sig. Vi klarade detta innan Internet förändrade scenen. På sin höjd har Internet fört med sig möjligheten till snabbare och mer tillgänglig kontakt. Före Internet använde vi telefoner och brev för att skapa kontakter via direktsamtal till varandra, eller genom olika kontaktförmedlingar. Det är ju precis som vi gör nu för tiden också. Skillnaden är att vi har andra verktyg bara.

Nähäpp, nu är det fredag. Det är dags att göra sig i ordning för lite rehab-bad i varmvattenbassäng. Skönt att kunna ha sådan lyx, kombinerat med att jag har betalt för det. Så skönt att glida omkring i den varma bassängen och samtidigt titta ut genom fönstren och se den äckliga snön. Hoppas din dag blir minst lika bra som den jag tänker ha.

Må Dina fienders skägg växa inåt!

 

/Stefan

 

.

Torsdag 4 februari 2010

I natt kom det ner ett par decimeter till av det där vita äcklet, som verkar roa så många??? När jag kom till jobbet höll jag knappt på att ta mig fram till huset där jag skulle jobba, för plogbilen hade plogat upp en jävla vall som blockerade hela infarten. Vallen var en dryg meter hög, en dryg meter bred och cirka 15 meter lång, så det var bara att plocka fram “skösnyffeln” och sätta igång. Cirka fyrtiofem minuter senare var jag äntligen klar. Jaja, om det inte blir för ofta så kan det faktiskt vara skönt att skotta litegrann. Tyvärr är jag lite besvärad av en ihållande värk i höger handled. Det är någon seg inflammation, eller nåt i den stilen, och den har jag dragits med ett tag nu. Jag minns att jag hade någonting liknande i vänster handled, för en del år sedan. Då värken blev så jobbig att jag inte längre kunde arbeta så knallade jag i alla fall iväg till farbror doktorn.

Hos farbror doktorn blev upplevelserna trista, minst sagt. Han sade att han tänkte ge mig en kortisonspruta i handleden, och att det sedan skulle få inflammationen att läka ut. Jag fick lägga mig i huvudstupa framåtläge på en brits. Britsen var en sådan där i ljusbrunt konstläder. Jag hade trott att det bara var att sticka in sprutan och trycka in kortisonet! Ack så jag misstog mig. Han stack in nålen och började spruta in medlet, ännu så länge enligt mina förväntningar. Sedan började han petade omkring med nålen för att kunna spruta ut medlet på fler ställen… i min starkt inflammerad handled alltså. Det gjorde så jävla ont att det svartnade för ögonen. Jag frågade vad fan han gjorde, och han sade att det skulle ta ett tag till, för att han ville träffa så mycket som möjligt med kortisonet. Jag minns att jag skrek till honom att jag fan skulle dräpa honom om han inte drog ut nålen… jag hörde ett ritschande ljud och sedan svimmade jag av smärtan.

Jag kvicknade till efter några sekunder. Handleden smärtade så jag blev svettig över hela kroppen och jag var kraftigt endorfindrogad. Jag upptäckte att jag hade slitit sönder konstlädret på britsen med min högra hand. Det var det ljudet jag hörde innan jag tuppade av. Doktorn var inte lika imponerad av detta, som jag var. Allvarligt talat så kunde jag inte brytt mig mindre om hans brits, ens om jag hade försökt. Jag var i alla fall imponerad över att jag var så jävla stark!

Dagen efter läkarbesöket hade jag ingen känsel i vänster hand. Faktum är att jag var bortdomnad från armbågen och ner till fingertopparna. Känselbortfallet satt i nästan en vecka. Jag hade en återbesökstid tre veckor senare. Under den andra och den tredje veckan började värken komma tillbaka, bara jävligt mycket värre än innan kortisonsprutan. Den värken drogs jag med i nästan två år innan den började ge sig. Jag kom i alla fall tillbaka till läkaren, på återbesökstiden, och han frågade hur det var. Jag berättade hur ont jag hade, och han sade att han kunde ge mig ytterligare en spruta. Jag svarade att jag visste vart han bodde, och så talade jag om vad jag ansåg att han skulle göra med sin kortisonspruta, och den förklaringen inbegrep ett språkbruk han förmodligen varken var bekant med eller själv talade. Andemeningen var i alla fall glasklar och budskapet gick fram. I dörröppningen, då jag var på väg därifrån, vände jag mig om och sade till honom att jag tyckte att han skulle gå tillbaka till att leka veterinär istället, för människor var nog inte riktigt det han behärskade. Han öppnade munnen för att svara, och jag såg att han härsknade till. Då drog jag igen dörren så att fönstren skakade. Jag hade fortfarande ont så in i helvete, men jag log lite av tillfredsställelse i alla fall. Jag var stolt över mitt beteende!

Om jag någonsin skall ta en sådan där rackarns kortisonspruta igen, så har jag lovat mig själv att de får söva mig innan. För ett par månader sedan träffade jag en läkare, och jag hade sökt mig dit på grund av att jag alltså har ont i höger handled den här gången. Den här gången blev jag ordentligt undersökt och sedan frågade han mig om jag var allergisk mot kortison? Jag sade att det inte var ett alternativ. Då skrev han ut Diclofenac istället. Vilken underbar flexibilitet va?

Visst är det lite skönt att se när personer är riktigt ivriga i det de gör? Tyvärr kan en övermäktig iver göra så att man lite hamnar på ändan, so to speak. Almtunas ishockeylag firade jättelika triumfer i den här genren, för någon dag sedan. Mitt under pågående match syns plötsligt Almtunas spelare, Kim Karlsson, sprattla omkring okontrollerat på isen, för att sedan krypa tillbaka mot avbytarbåset igen. Han hade glömt att ta av sig skridskoskydden, då han med kallt dödsförakt kastade sig in på isen. Han gapskrattade lite generat åt det hela, och kommentatorerna på TV tjöt av skratt. Tänk, ändå, att det finns små underbara tillfällen då vuxna tuffa ishockeyspelare blir påminda om att de egentligen fortfarande är små glada pojkar under alla stora och hårda skydd. Tyvärr kan inget skydd i världen hindra en hängiven spelare att glömma bort skydden på skridskorna. Det finns tillfällen då t.o.m. jag kan vara road av sport. Detta var ett sådant tillfälle.

Jag har blivit lite beroende av två saker, senaste året. Dels är det detta, bloggandet. Detta är en sak som “fastnat”. Jag upptäckte ganska snabbt att det kliade i fingrarna om jag inte skrev varje dag. Den andra saken jag utvecklat ett beroende till är Facebook. Jag har egentligen inte fattat vad det är som gör att jag inte kan hålla mig ifrån det stället. Andra brukar säga samma sak, att det är beroendeframkallande. Tyvärr kan det också föra med sig tråkigheter. Faktum är att det nu finns dokumenterade fall då Facebook saboterat förhållanden. I England hände det så att det var en flicka, Angelica 32, som satte sig vid datorn en dag. Hon var sambo och levde ett ordnat och tillfredsställande liv med sin “gubbe”. Av misstag råkade hon logga in på sambons Facebook-konto. Hon märkte inte först att hon loggat in på fel sida, för hon och sambon hade i princip samma personer på sin “vännerlista”.

Plötsligt startade en av deras gemensamma kvinnliga bekanta en chattkonversation med henne… fast ´den kvinnliga bekanta trodde alltså att det var Angelicas make hon chattade med. Ganska snart såg Angelica på kommentarerna att något var fuffens. Hon ställde lite allmänna frågor och svaren ledde till en insikt; att sambon förmodligen bedrog henne. Då kan kom hem från sitt arbete så frågade Angelica honom om detta, och han erkände direkt, och berättade att han haft sex med den där andra kvinnan vid två tillfällen.

Facebook är ett bra sätt att skapa nya och fördjupande relationer. Men de kan förstöra de du redan har. “ – Facebook kan lätt bli en typ av nätdejtingsajt. Personer man annars inte hade haft så intensiv kontakt med finns helt plötsligt tillgängliga på ett annat sätt. Den man var kär i för tjugo år sedan kanske är skild nu och det ena leder till det andra”, säger Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz. Enligt en Brittisk undersökning förstör Facebook vart femte förhållande. Detta kan vara värt att fundera över när man träffar någon ny romans. Kanske är det då lika bra att “tvätta” sin vännerlista, och ta bort alla “flirtisar”. Det kan bli väldigt fel, väldigt snabbt annars. Det vet i alla fall både Angelica, och hennes, nu, ex-sambo!

Nu ska jag ta och hoppa ner i ett hett bad och värma mig lite. Det är snöigt, det är kallt och jag fryser! Var rädd om dig kära läsare. Kanske vi ses på Facebook. Må dina fienders skägg växa inåt!

 

/Stefan

 

.

Onsdag 3 februari 2010

I går var jag tyvärr förhindrad att göra något inlägg i bloggen. Det händer någon gång, då och då, dock inte särskilt ofta. I går var jag nämligen på resande fot och jag kom inte hem förrän ganska sent på eftermiddagen, eller tidigt på kvällen; beroende på hur man ser på det. Jag träffade en av mina halvbröder för första gången i mitt liv, och vi färdades fram och tillbaka till Värmland, med en övernattning. Det var en mycket omtumlande upplevelse, som lämnade mig med en mycket stor tillfredsställelse. Jag fick nöjet att tillbringa nästan åtta timmar totalt, tur och retur, vid hans sida, under själva bilfärden alltså, plus den tiden vi spenderade i Värmland. Det fanns så oerhört mycket att prata om, och så mycket att berätta om oss själva. Frågorna kommer att komma när vi “känner fältet” bättre. Omständigheterna, för att träffas, kunde varit lyckligare, men man kan inte alltid välja sådant. Jag är i alla fall oerhört nöjd över att det äntligen händer i alla fall.

Jag har suttit i hans stol nu. Jag har suttit i hans kontor, där hemma där han bodde. Jag försökte identifiera alla lukter, alla ljud och alla synintryck från den stol där han kände sig hemma. Jag försökte uppleva känslan av hur “hemma” var för honom? Det vilade ett sådant lugn över platsen och jag blev sittande där, alldeles stilla. Det var i går förmiddags, och jag satt ensam vid hans skrivbord. Jag hade tänkt kolla mina meddelanden och kanske svara på några inlägg på Facebook. Jag loggade in på mitt Facebook-konto och sedan satt jag mest där och tittade på alla saker i rummet. Jag funderade lite över hur lite kontakt vi hade haft de sista typ två åren. Jag skulle alltid ringa till honom, “nästa vecka”. Jag fastnade lite i tankarna över hur snabbt allting kan ändras. Ett andetag och hela livet kan vara annorlunda. Jag vandrade lite med blicken över hans skrivbord och min blick stannade vid ett föremål. På skrivbordet, bredvid skärmen, på vänster sida, stod en stor stämpel. Jag undrade vad det stod på den så jag lyfte upp den… under stämpeln låg en hög handskrivna lappar. På den översta stod mitt namn, i hans handstil, och mitt mobiltelefonnummer. Jag kände mig plötsligt så enormt ensam, men samtidigt så oerhört hemma. Själva känslan var som att resa ensam, att sitta någonstans, kanske i en buss eller på ett tåg, och sedan försöka bilda sig en uppfattning om sina medresenärers liv… bara genom att se på dem. De kan se så familjära ut, men samtidigt har man ingen aning och vad som driver dem, vad som får dem att vara människor. Bara det faktum att vi inte kan “se in” i andra människors själ, inte höra deras tankar, kommer för alltid att få oss att känna oss ensamma, ibland även bland folk. Att det kommer att ta ett tag att smälta alla intryck, det ser jag som fullkomligt naturligt. Det skulle vara mystiskt om det var på något annat sätt, faktiskt.

Detta är början av en resa, en mycket spännande sådan, och jag vet att jag kommer att få lära känna honom, trots allt; men genom alla berättelser från dem som stod honom nära, de som älskade honom. Deras berättelser kommer att vara lika sanna, som om jag hade upplevt händelserna själv. Jag kommer nog att ha anledning att återkomma till alla tankar runtomkring detta.

 

 

Nu ska vi prata om någonting helt annat. Nu ska vi prata om otrohet! Det är farligt att hämnas otrohet. Eller ja, farligt och farligt. Det kan i alla fall leda till rättsliga efterföljder. En snubbe i USA hade varit otrogen sin hustru, med flera andra älskarinnor. Hustrun hade kommit på honom, letat upp två av de andra kvinnorna och sedan ränkat planer tillsammans med dem. Hon lyckades lura sin make till ett hotellrum. Hon lyckades också få honom att gå med på att bindas och förses ögonbindel. När han väl låg där så släppte hustrun in de andra kvinnorna. Informationen om vad som sedan hände, har varit lite knapphändig, men klart är i alla fall att de bl.a. limmade fast killens pilleplopp, med superlim, på magen. Kvinnorna greps senare av polis och dömdes till ett års villkorligt straff plus samhällstjänst. Till sitt försvar för limdådet sade en av älskarinnorna, Therese Ziemann, att hon just hade fått reda på att mannen hade hennes 12-åriga dotters mobilnummer i sin telefon och ville varna honom för att kontakta dottern. Mannen själv sade att han inte var arg på kvinnorna – utan erkände att hans eget beteende kan ha spelat en roll för vad kvinnorna gjorde med honom. Där ser man hur mycket insikt lite hämnd kan föra med sig, eller vad tycker du?

Jag tror att han ska skatta sig lycklig i alla fall. Lycklig… att hans hustru inte heter Lorena Leonor Gallo de Bobbitt, för då hade det kunnat gå mycket mer illa för honom. Lorena gjorde sig känd genom att den 23 juni 1993 skära av pilleploppen på sin sovande asfulla make, John. Han hade varit en rutten typ och hade varit både våldsam och dum mot sin hustru. Enligt vittnesmål hade han våldtagit henne, förmodligen en hel del gånger. Nåja, hon karvade till, med kniven… och sedan tog hon den avskurna delen och drog iväg med sin bil. Efter ett tag stannade hon, vevade ner bilfönstret och kastade ut “stumpen” på ett fält. Sedan fick hon “kalla fötter” och insåg hur mycket strängare straff hon skulle få om man inte hittade pilleploppen igen. Hon ringde 911 och larmade polis och ambulans. De lyckades hitta skinntappen, och sedan sjöng himlens alla änglar för John, för en kirurg, Dr. David Bergman, lyckades sy tillbaka paketet där det skulle vara. Operationen tog nio och en halv timma.

Jag vet inte jag. Jag tycker kanske att John hade lite mer tur än han faktiskt förtjänade. Efter att ha våldfört sig på sin lagvigda hustru, så som John verkar ha gjort, då kanske det är en bra idé att “snoppa av” honom. Problemet med våldtäkter i framtiden, är då definitivt röjt ur världen i alla fall. Och det kan väl vara en bra påminnelse för honom ifall han sedan alltid måste ta ett litet steg närmare toaletten när han ska kissa; och dessutom luta sig framåt, när han gör det, för att undvika att kissa på skorna och toalettringen hela tiden.

Nej, nu är det dags att ta itu med en massa göromål, men jag hoppas att din dag kommer att bli lika bra som jag hoppas att min skall bli. Må änglar alltid sjunga din lov, och må de strö stjärnljus över din panna…

 

/Stefan

 

.

Måndag 1 februari 2010

Barack Obamas döttrar har varit feta, eller så påstås det i alla fall. Problemet lär ha varit för mycket hamburgare och annan skräpmat. Michelle, Baracks hustru, var tvungen att sätta de små stackars döttrarna på diet, efter att deras läkare påtalat döttrarnas viktproblem. Hamburgare och annan skräp byttes ut mot frukt och vatten istället. Läskedryckerna fick gå samma väg. Nu har döttrarna blivit smalare igen, uppges det, och vi ska väl vara tacksamma för detta faktum, för hur hade det väl sett ut med en amerikansk president med feta barn? Nåja, jag tror dock inte så mycket på det där med att det skulle vara hamburgarna som var det egentliga problemet.

Kommer ni ihåg, för en del år sedan, då Paulo Roberto skulle livnära sig på bara skräpmat, i syfte att se om han skulle gå upp i vikt eller inte? Han svullnade upp ganska rejält, och hans blodfetter såg inte särskilt bra ut. Det hette att skräpmaten gjorde honom fet, och han gjorde ett rejält ryck efter det. Han tränade bort allt det överflödiga och så var det bra med det. Alla fettskrämda typer var jättenöjda över feta Paulos resultat och den fettfria matkulturen firade jättelika triumfer. Nåja, åren har tuffat på och mycket vatten har passerat under broarna sedan dess. Bara härom dagen såg jag Paulo på TV, och de refererade till den där gamla historien igen. Men nu lät det inte riktigt likadant längre. Paulo sade nämligen plötsligt att snabbmaten i och för sig inte är särskilt bra för kroppen, men om man verkligen vill undvika att bli fet, då är det läsken man skall undvika. Faktum är att t.o.m. Svenska Livsmedelsverket konstaterat att läskedrycker innehåller enorma mängder socker, och ofta i extra snabb form; druvsocker, aspartam och andra raketsnabba sockerarter.

Det är ett känt faktum att socker får kroppen att frisätta insulin. Insulinet, i sin tur, ser till att kroppen lägger allt krut på att förbränna så mycket socker som möjligt… på bekostnad av att fettförbränningen stannar av; kroppen kan nämligen inte förbränna socker och fett på samma gång. Sockerförbränningen har alltid företräde över fettförbränningen. Tänk er då när Baracks små döttrar smaskade i sig feta hamburgare med extra feta pommes, som friterats i mysiga transfetter. Allt fett mosade rakt in genom munnen… och efter det är det väl ingen som kunnat undvika att märka vad amerikaner helst sköljer ner sin mat med? Knappast vatten i alla fall. Det superimperialistiska landet har ju förtusan sett till att uppfinna Coca Cola. Den drycken finns i olika utföranden; alla med enorma mängder socker. Vad hände förmodligen då med fettförbränningen, då de hävde i sig en liten 2-litersbägare med Cola, tillsammans med allt det feta? Japp, fettet förblev oförbränt! Det är alltså inte fettet som direkt orsakar problemet. Det är sockret! Utan detta totala överintag av socker så skulle vi må enormt mycket bättre.

Någon som däremot inte verkar ha några problem med sin vikt, är allas våran stolthet… Anna Anka! Hon ser bara mer och mer anorektisk ut för varenda bild man publicerar. Stackars gamla Smör-Paul verkar inte kunnat ge henne något kött på benen. Däremot är hennes skitsnack hyggligt fett. Nu påstår Anna att gamla Paul haft problem med att hon, Anna alltså, fått så mycket uppmärksamhet i olika media, och att han skulle haft problem med att hantera detta; att detta är den egentliga orsaken till slitningen i deras äktenskap. Ja, på sätt och vis kan det ju faktiskt ligga någonting i den utsagan; för inte skulle väl någon tycka att det var särskilt skoj ifall hans fru plötsligt var med och muppade sig överallt, i alla tidningar och TV-program hon hann med, och dessutom verkade fullkomligt störd medan hon gjorde det? Det är sådana kvinnor, som Anna Anka, som gör att det känns helt rätt att leva som singel! Anna satt förresten och gav äktenskapsråd på en chatt, antingen Aftonbladets chatt eller Expressens, ungefär samtidigt som Paul lämnade in sin skilsmässoansökan mot henne. Det luktar faktiskt lite självmål för hennes del.

Nu går Paul till “motangrepp” i programmet ”God kveld Norge” i norska TV2. Där säger han att han egentligen inte vill ge någon kommentar, men levererar ändå ett par riktigt hårda ord om Hollywoodfrun. “ – Man kan inte lita på något av det Anna Anka säger. Alla vet att hon ljuger, därför är hon min värsta fiende”, säger han i programmet. Nu är cirkusen alltså riktigt igång. Men hur var det nu det hette..? Ja just ja… “Låt den som är fri från synd, kasta den första pajen?”

Från pajkastning är steget inte långt till rena hämndaktionerna mot varandra. I Märsta fick polisen rycka ut efter att en hysterisk kvinna larmat om att det fanns ett flertal möss i hennes lägenhet. Kvinnan har total fobi mot möss och råttor, och det visste hennes ex-make mycket väl om. De hade gått igenom en skilsmässa och det emotionella fältet var väl ganska knögligt efter det, kan väl tänkas. Ex-maken ville i alla fall ställa till det lite för ex-hustrun, och härom morgonen dök han upp vid hennes lägenhetsdörr. Han hade med sig en papperskasse med 19 stycken vita möss, som han sedan petade in genom hennes brevinkast, en mus i taget. Bara ett tag senare larmade den vettskrämda kvinnan polisen. Kvinnan har en sådan stark fobi mot möss, och råttor, att hon nu befinner sig på sjukhus.

De tillkallade poliserna lyckades inte bara fånga in alla nitton möss. De fiskade dessutom upp ex-maken, som nu sitter häktad, misstänkt för olaga hot och brott mot djurskyddslagen. Mannen säger att han vill ha tillbaka sina möss, som just nu befinner sig i burar i polisens källare. Norrortspolisens stationsbefäl säger att mannen har behandlat både sin ex-hustru, och mössen, illa… och att han tycker att mannen inte borde få tillbaka någon av dem. Han säger att det är upp till myndigheter att avgöra vad som skall hända med mössen. Ex-hustrun har förmodligen inga bekymmer med att hålla sig på avstånd från mannen.

Nu är det dags att ta itu med denna måndag. Jag önskar dig en underbar dag och jag hoppas att den blir minnesvärd, i positiv bemärkelse alltså. På tisdag kommer bloggposten att komma under den senare delen av eftermiddagen, eller kanske lite mot kvällen. Detta på grund av omständigheter, över vilka jag inte råder.

Var rädd om dig, och må dina fienders skägg växa inåt!

 

/Stefan

 

.

Söndag 31 januari 2010

Nu har jag varit med på Facebook ganska länge. Tyvärr börjar jag logga in där med större och större ambivalens. Kommentarer, som skrivs där, försvinner titt som tätt. Alltså att man skriver någonting, och sedan är det mystiskt borta, försvunnet. Mycket märkligt. Det går dessutom segt och man måste ofta antingen uppdatera sidan, eller så måste man stänga ner webbläsaren och starta om den. Vissa tider är det så segt att jag börjar fundera i banorna om det inte skulle gå snabbare att helt enkelt skriva vanliga pappersbrev till dem man vill berätta någonting för? Det känns dessutom som att det går segare och segare att uppdatera sidan, när man är inloggad. Ofta får man olika mystiska felmeddelanden. Jag börjar mer och mer känna att det skulle vara skönt att radera bort mig från Facebook. Jag har inte bestämt mig än, men känslorna svallar onekligen. Det visar sig hur jag kommer att göra. Facebook är ju ett beroende, och det är ju därför som det väcker sådana känslor när det inte fungerar så som jag vill. Beroenden är inte alltid av godo. Ju mer jag lär känna Facebook, desto mer uppskattar jag mina böcker!

I dag har jag, på grund av mitt arbete, tvingats till att vistas utomhus i den kalla vintern. Faktum är att det var riktigt skönt, utifrån två olika anledningar. För det första så sken solen som om den hade betalt för att göra det. Det var riktigt riktigt soligt, och sådant gör mig nästan alltid på bra humör. Kroppen reagerar positivt på solljus och den börjar tillverka D-vitaminer. Den andra anledningen till att det var så skönt var att jag hörde en massa Blåvipor, Tofsmesar, Grönhakor… eller vad de nu heter, de där karaktäristiska fåglarna man brukar kunna höra så där i skarven mellan vinter och vår. De sjöng av hjärtans lust och för ett ögonblick glömde jag faktiskt bort att jag avskyr vintern så mycket. Det var riktigt trivsamt faktiskt. Så trots att det är kallt och bistert ute så kändes det i alla fall som en första glimt av att våren faktiskt redan är på väg. Nu handlar det mest om att vi måste vänta ett slag bara. Om jag ändå hade lite bättre tålamod.

Det skulle faktiskt vara skönt med en riktig vår i år, som omväxling. Jag tycker att vi brukar missa det som oftast. Det brukar mer vara kallt, kallt, kallt och så är det plötsligt sommar, bara så där hux flux liksom. Jag skulle gärna vilja ha en ganska tidig start på våren, så att den hinner med att ta lite tid på sig. Jag ska i alla fall försöka hinna med att plåta vården ordentligt. Jag gillar de där vårbilderna, där man riktigt ser vårens sprängkraft, då den spirar och gror.

Det är väl förresten vinterns förtjänst att de andra årstiderna blir så sköna; att de “sticker ut”. Men jag tror att jag skulle kunna vänja mig med sommar, året om. Tyvärr, för min egen skull alltså, vill jag heller inte flytta. Det vore inget önskescenario att flytta bort från allt man känner igen och alla man känner, älskar och trivs med. Nej, om jag känner mig själv rätt så kommer jag förmodligen att sitta kvar här i det asa-kalla Sverige och fortsätta att ondgöra mig över kylan och den myckna mängden snö. Så där när jag tänker efter så är det egentligen ganska skönt att få gnälla av sig lite. Tänk om ALLT plötsligt skulle vara bra en dag… vad fan skulle man då hitta på att ondgöra sig över?? Dessutom är det ju nyttigt att svära; och vem vill egentligen leva onyttigt?

Den här vintern har förresten dragit fram ett riktigt fult spöke ur skuggorna. “Elbrist”, heter det. Det var länge sedan vi var så nära det här fenomenet. I princip innebär det två saker. Det ena är att priset per kilowattimma stiger utav bara helvete. Det andra är att vi kan bli tvungna att ransonera el… eller i princip, stänga av varannan lampa i vårat hem. Gatubelysningar kan tvingas stängas ner, tillsammans med andra saker vi är vana vid, t.ex. upplysta butiker, efter stängningsdags, så att vi inte längre kan fönstershoppa på kvällarna.

Vad beror då detta på, kan man undra? Tja, ett folkomröstningsbeslut ligger nederst i grunden. Det var då det bestämdes att kärnkraften skulle konserveras, förberedas för en avveckling och samtidigt ersättas med andra alternativ. De där “andra alternativen” har sammantaget inte givit oss så mycket utbyteskraft att vi klarar en kall vinter tillsammans med två avstängda reaktorer ens! Under den gånga fredagseftermiddagen halverade man effektuttaget från Forsmarks reaktor nummer två. De gick redan med cirka 70% effekt, och halverade dessa procent alltså. Detta var på grund av vissa tester de var tvungna att köra, innan de kan få klartecken att gå upp till full drift på reaktorn. Jaja, sådant får man räkna med i branschen, men då vi redan ligger på “fisens mosse” med vår elproduktion så ökar priset ordentligt då det finns mindre elström att ta av. Den stunden Forsmark 2 “låg-körde”, för att kunna göra sina prover, kommer att motsvaras av cirka En miljard trehundra miljoner kronor i ren förtjänst till elproducenterna. Elpriset, under fredagseftermiddagen, låg på över 3 kronor per kilowattimma! Snittpriset brukar ligga på cirka 38 öre.

Om vi nu leker med tanken på att vi skulle stänga ner fler reaktorer, i enlighet med folkomröstningsbeslutet, och dessutom får fler sådana här asa-kalla vintrar. Hur kommer vårt bekväma liv då att te sig? Vi kommer att få elräkningar som kommer att överstiga priset för vårt boende, och vi kommer dessutom att få “skriva räkningarna” under dagtid, för på kvällarna kommer vi att tvingas släcka lamporna, stänga av TV-apparaterna och dessutom avstå våra kära datorer, då de drar för mycket elström helt enkelt. Vi kommer inte ens att kunna unna oss lyxen att leva i ljuset från stearin. Efterfrågan kommer att göra stearin, parafin och så vidare, dyrare än maten vi äter under en månad. Arbetet att göra oss energisnålare, lågenergilampor och sådant, tar helt enkelt för lång tid. Under sådana omständigheter tenderar vi att skaffa fler barn, vad ska man annars göra alla mörka kvällar, och det kommer i sin tur att öka behovet av värme och elström. Det verkar som att vi skjutit oss i foten i energifrågan!

Med detta sagt, det här ovan alltså, är det inte dags att vi tar beslut om att uppgradera, och dessutom bygga ut, vår kärnkraft? Hittills är det den renaste energikälla vi haft. Alla andra metoder, sammantaget, har mest gett oss en jävla massa skrikande miljömänniskor, som sedan ondgör sig över kärnkraftens farlighet??? Känn på den som en paradox!!! Vi kommer att få ha en sjujävla massa vindsnurror i vårt halvblåsiga lilla land, och vi kommer förmodligen ändå att tvingas importera en massa elström, särskilt när vinden mojnar. Det är då vi kommer att sakna våra gamla elräkningar! De gamla elräkningarna, som vi fortfarande hade råd att betala.

 

/Stefan

 

.

Avfälligt tillbrott – Löst och klart!

Jag kan nu glatt meddela att jag numer finns ute på The High Way of Information… IGEN! Det hela var mycket mystifierat; hela prylen liksom. I torsdags satt jag och grejade lite med bloggen och pysslade i största allmänhet, så som bara killar, och ibland tjejer, brukar kunna göra. Nåja, tiden började sippra iväg och jag hade arbetsjobb att sköta. Jaja, det vara bara att masa sig iväg. Kallt var det också, och jag trodde att tag att ögonbrynen skulle kristalliseras och ramla av. Dessutom hade det snöat i över ett dygn då, Jag konstaterade kallt (obs humor) att Det var cirka 4 centimeter sedan de plogade gång- och cykelbanan, som jag gick på. Till sist var jag i alla fall framme och började mitt (ganska korta faktiskt) arbetspass. Jag arbetade och jobbade, om vartannat, så det stod härliga till.

När det var dags att promenera hemåt igen, för det fungerar faktiskt inte med cykel nu, kunde jag konstatera, fortfarande lika kallt, att det hade gått cirka 4 centimeter sedan jag sist gick där, då jag alltså gick i den andra riktningen. Det hade alltså förflutit åtta centimeter sedan de sist passerade där med ett plogblad. Den här vintern har upphandlingen av snöröjning varit katastrofal, och det har samtidigt kommit mer snö än jag kan komma ihåg att jag sett, någonsin. Det har ramlat ner så mycket snö, att det är rent av löjligt alltså. Drivor med löjligt alltså!

Nåja, jag kom i alla fall hem och satte mig här vid datorn, precis som jag brukar. Mina läsare är en kräsen publik. “Det bästa”, är vad de förtjänar. Därför tar det här bloggandet en del tid i anspråk; jag vill ju anstränga mig för dig. Men vad fan… det är du värd, MINST!

Telefonen och datorn hämtar sin magi från samma kabel, här hemma. Jag såg på lamporna, på telefonroutern, att den var i normal drift. Däremot gick det inte längre att resa ut i cyberrymden med datorn. Jag startade därför om maskinen och gjorde alla trix som Tele2’s kundsupport brukar säga att man skall göra.

De här manövrarna gjorde jag faktiskt bara någon dag innan detta hände. För då var det samma sak. Det lirade inte! Redan samma kväll fick de liv i grejorna igen. De skrev att det var en “driftstörning” som orsakade mitt avbrott. Jag kan inte ens gissa vad det skall kunna varit för slags störning. Nåja, de fick ju igång det hela igen, och jag trodde att jag var “ute ur skogen” igen. Ett dygn senare hände alltså samma sak, för andra gången.

Luttrad (härdad), som jag hunnit bli kvällen innan, satte jag mig med en stor kopp kaffe, och så ringde jag till Tele2 igen. Den här gången var det inte lika enkelt. Jag fick prata med en jättetrevlig flicka på kundsupporten, och hon guidade mig proffsigt mellan en massa nätverksprylar i datorn. Jag fick klicka både här och där, och så svara på frågor om IP-nummer och fysiska nätverksadresser. Jag kände mig faktiskt riktigt “lyssnad på” och hon var både trevlig, kul och ganska mjuk. Jag kände det som att vi liksom nådde varandra och att vi byggde vårt nyutvecklade förhållande på tillit och ärlighet. Till sist var felanmälan i alla fall gjord, och så lade vi på luren. Ögonblicket var oåterkalleligen över… Jag hade ringt från nallen, för jag var osäker på om IP-telefonen skulle fortsätta att fungera, eller inte.

En stund efter samtalet så ringde en kompis, och hon berättade att hon bara kom fram till min telefonsvarare, då hon försökte ringa till mig. Jaja, telefonen hade alltså också packat ihop och lagt sig. Då jag ringde supporten, för att “lägga till” den informationen till felanmälan, visade det sig att de hade packat ihop och gått hem, allihopa. Det var bara någon telefonsvarare med en tjejröst, som var både lite gäll och lite jobbig, som förklarade att jag egentligen inte hade någonting för att ringa igen, förrän tidigast på måndag. Jaja, jag resignerade och satte mig med en bra bok istället. Jag resonerade som så att jag antingen kunde ha ett driftavbrott på internetanslutningen och vara glad… eller så kunde jag ha ett driftavbrott på internetanslutningen och vara arg. Oavsett humör så skulle jag inte kunna “gå ut” på nätet i alla fall. Alltså lika bra att resignera och hitta på någonting annat att göra istället.

I dag, lördag, tog jag med min syster, och hennes laptop, hit. Jag testade att plugga in hennes maskin, och jävlar… det fungerade. Det gick att komma ut på nätet, hur lätt som helst. Happ, felet var alltså jävligt centralt placerat, någonstans i närheten av moderkortet i min dator alltså. Som tur var så hade jag ett extra nätverkskort liggandes. Lika bra att byta kort i maskinen alltså.

När jag skruvade upp maskinen såg jag att det felande nätverkskortet satt integrerat på moderkortet. Jaja, jag pluggade i alla fall in den nya kortet och startade om maskinen. Av någon anledning satt nätverkskabeln kvar i det “gamla” kortet. Plötsligt blev jag medveten om att jag kunde surfa ut på nätet igen… genom det gamla nätverkskortet alltså. Det var som att det bara började fungera igen, då det fick lite sällskap, av ett extra kort. Naturligtvis skar jag mig på ett finger, då jag skruvade med maskinen. Datorer är fulla av mysticism, och många fysiska åtgärder verkar kräva ett blodsoffer, så även denna!

Resultatet blev i alla fall att jag kunde surfa ut på nätet igen. Luften känns redan lite friskare nu. Huvudvärken har släppt och jag har slutat se så där hålögd ut, som bara en FaceBook-knarkare, utan dator, kan göra. Humöret är på topp igen, och jag sitter här och skriver detta extra blogginlägg som går ut omedelbart. I morgon är det söndag, och då jag är förhindrad, av personliga angelägenheter, att skriva något på måndag och tisdag, så kommer jag att lägga ut ett extra inlägg… söndag alltså.

Nu är det dags att åter ta itu med den icke digitala delen av livet, typ mat… typ bad… typ andra saker i alla fall… important stuff liksom. Det har varit annorlunda att inte kunna använda datorn, så som man blivit van vid att kunna göra. Nu är jag i alla fall tillbaka, och med lite tur så kommer jag att fortsätta att vara det också i fortsättningen. Äntligen finns det åter tillfälle att gnälla över den här jävla vintern igen.

Jag önskar dig en trevlig helg, och om du också har skitmycket snö, och jättekallt, så önskar jag dig en trevlig innestund. Hoppas du har det varmt, mysigt och bra. Det är du förmodligen värd, och det vet jag att du också tycker.

Ha en skön lördagskväll allihopa; det tänker jag ha i alla fall.

 

/Stefan

 

.